Jamen… Vaddå?

Läste just rubrikerna till den senaste tidens blogginlägg jag gjort. Men fy så deppigt. Det var ju bara i stil med ”Uppförsbacke”, ”Lite låg”, ”Trött” osv… Näe nu får jag ta och rycka upp mig! Iaf för tillfället! 

Idag var jag på ett möte med några lärare igen från andra skolor. Vi skulle ha läst ett kapitel i en pedagogisk bok och skulle diskutera den. Som vanligt (hmmm) hade jag inte hunnit läsa den och satt då och funderade återigen på vad mycket det är som man hela tiden ”borde göra” som man kanske inte tycker är så kul. I min egenvalda bok jag läser hemma som jag berättat om förut (den om livskvalitet) står det en hel del om saker man gör som känns betungande och jobbigt att göra och som man inte mår så bra av att göra. Många går till jobbet varje dag och tycker det är pest och pina men fortsätter att göra det dag efter dag trots att det upptar den större delen av ens vakna tid. Som tur är tycker jag att jag har världens bästa jobb och arbetskamrater så jag skuttar för det mesta till jobbet! 

Visia Marknad och Konsult är en digitalbyrå som jobbar med sökmotoroptimering och annonsering

Hur som helst så tänkte jag idag när jag satt på det där mötet att jag borde ju ha läst den där boken vi skulle diskutera, jag borde göra si och så med mina elever i klassen på mattelektionerna, jag borde sitta mindre tid framför TV:n och datorn och borde städa eller pyssla hemma istället (som jag fått för mig att ALLA andra göra 

 ), jag borde äta mindre onyttiga saker och röra på mig mer, jag borde ringa till alla de där vännerna som jag aldrig hör av mig till (fast tack Facebook som räddar mig lite där!), jag borde göra ditten och datten!!! Listan kan ju göras hur lång som helst om man önskar. Men frågan är då hur stor del av ens vakna tid tänker man sådana här tankar? Borde man göra det eller inte…

Stackars liten…

Sitter i soffan med en liten sovandes, skruttig tjej bredvid mig. Vilma hade 39,7 graders feber för någon timme sedan fast nu har den nog sjunkit lite för hon känns inte lika brännhet. Tänk så små och ämliga barn blir när de har feber… Fast i ju för sig inte så värst stor skillnad mot när Marcus har feber visserligen. 

 Fast han är en sån som biter ihop och åker till jobbet med några alvedon i bakfickan till skillnad från Vilma som legat i soffan och tittat på TV hela eftermiddagen mellan småstunder då hon somnar. Imorgon blir det vabb för min del. Hoppas att hon är piggare då skruttfian…

Nu är det långt till jul!

Har fått vissa klagomål från min omgivning på att det var länge sedan jag bloggade. 

 Sist jag skrev hette min rubrik ”Nu äre jul igen!”. Nu är det långt till jul så det är nog hög tid att klämma ner några ord. 

Jag vill börja med att ropa ut högt att jag älskar den här vintern och all snö som den tagit med sig!!! Synd bara att vi inte hinner vara ute så mycket i snön med barnen eftersom det ska jobbas iaf fyra dagar i veckan. Bättre än vissa men de lediga dagarna går så fort så man hinner ju aldrig allt man tänkt sig…

Idag var jag på begravning… Jag har en gammal klasskompis ända från lekistiden som gått bort i en svår sjukdom som drabbade henne redan när vi gick på mellanstadiet. Så grymt livet kan vara… Hon kämpade på tappert genom åren med sin sjukdom och hann med att få silvermedalj i Paralympics i spjut och i guldmedalj i handikapp-VM i friidrott.

Nu hör jag plogbilen! Då måste jag springa till fönstret och titta faschinerat ut genom fönstret som ett litet barn! 

Tortyr…

Har hört att det är ett tortyrredskap att åter och återigen väcka den som just somnat. Fråga min kära dotter vad hon gjorde mot sin mor inatt. Det var egentligen inte av elakhet hon väckte mig hela tiden under ca 1 1/2 h. Det var synd om henne för hon hade ont i magen och vaknade med magknip var 5 minut. Hon är ju mjölkallergisk och vi är så gott som säkra på att hon inte fått i sig någon mjölk igår men vi åt tacos och kanske blev det nåt knas efter det. Vet inte… Ont som attans hade hon iaf stackarn. Och liiite synd om mig var det nog också tycker jag. blink

Idag har jag ont i axlarna. Jag är inte gjord för att skotta snö. Då gjorde jag inte ens en bråkdel av jobbet som Marcus gjorde men det satte sina spår ändå.

Igår var Albin på barnyoga! Han älskar det! De flyger iväg på sina flygande magiska mattor till yogilandet där de träffar på olika djur som ödlor och dinosaurier. Kul att det finns de som är så engagerade och fixar sånt här roligt för barn.

Dagens söndagsprogram är en fortsatt slöförmiddag sen lite städande antar jag och i eftermiddag ska vi kolla på Simons hemmamatch i hockey. Heja heja!

Jahaja…

Sitter nu och kollar på en dokumentärserie om ambulanssjukvård, brandbilar och polis på TV. Jag har alltid varit fascinerad av sådana här program innan Daniels olycka och har undvikit dem fram till ikväll. Nu pratar dem om hjärtstoppslarm och om vara snabba fram för att rädda hjärnan…

Jag sitter och kikar och tänker på ambulansen som Daniel åkte. Jag brukar se den ganska ofta åka runt här i stan. Nummer 911 har jag läst i polisrapporten.

Imorgon blir det fullt schema. Iaf fullt om jag ska jämföra med mitt liv de senaste tre veckorna som har bestått av ca 3 arbetsdagar, ett sportlov och resten vabb. Så med risk för att låta som en äkta pensionär (jag känner flera

) så känner jag att morgondagen är fulltecknad när jag först ska till sjukgymnasten med Albin och sedan ögonläkaren på Danderyd med honom. Oj oj oj hur ska vi orka med!

Hi hi!

Känner mig ganska så megastressad i och med att jag inte varit på jobbet på så länge. Jag var stressad redan innan lovet eftersom jag hade så mycket att göra redan då. Inte bättre nu direkt.

Näe nu måste jag rycka upp mig. Jag måste ju se framåt och se snön smälta bort och altanen torka upp. Då ska grillen fram och en iskall cider, snälla lekande barn och en snäll man som står och fixar grillandet medan jag sitter i solen och tindrar med ögonen.

LÄNGTAR efter sommaren nu! 🙂

Men idag tittade den fram!

Men idag tittade den fram!

Det första jag hörde i morse när jag puffade in barnen i bilen var fiskmåsarna som är tillbaka!

Dagen i sig var jag väl inte så där jättefokuserad på alla tecken på våren men när det blev dags att åka iväg till yogan ikväll satt min favoritfågel koltrasten högst uppe i de jättestora björkarna och sjöng för full hals.

Jag glömmer aldrig när jag och min kompis Mia pluggade i Madrid våren -99. Vi var ju såklart ena riktiga partypinglor på den tiden och var ute på partaj hela nätterna ibland.

En varm morgon vid 5-6-tiden gick vi hemåt genom ett knäpptyst och folktomt Madrid. Vi går genom en ”park” eller vad man kan kalla det. Snarare ett torg med några träd på. Där sitter en ensam koltrast och sjunger. Jag minns att jag blev så upprymd och lycklig i hela kroppen när jag gick där!

När jag hör koltrasten här hemma kommer känslan tillbaka igen.

Lyssna och njut!